korten på bordet
Okey.
Här kommer det.
Allvarligheter.
Idag har jag ätit Citalopram 20 mg (antidepp) i ungefär ett år. Idag har jag också tagit beslutet att börja trappa ner till 10 mg i en vecka för att sedan sluta för gott. Det vill säga om det inte känns som om att jag ska dö. Vet inte om, eller hur mycket ångest jag kommer att få när jag slutar.
Så om en vecka ungefär börja MITT NYA drogfria LIV.
Det är fruktansvärt läskigt.
Har mått så bra det här året, faktiskt bättre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag har varit lugn och harmonisk och kunnat älska andra människor. Inte bara tänkt på mig själv och mina problem. Har inte behövt vakna med mardrömmar och panikångest och en känsla av att jag ska dö.
Men samtidigt, det är ju en falsk lycka.
Trots att det är utskrivet av en doktor känns det lite grann som att jag går på knark hela tiden. Och det vill jag verkligen inte göra. Men just när jag började äta medicinen var det nödvändigt eftersom jag höll på att gå sönder. Det gör jag inte längre (tror jag), så nu får det vara nog.
Skäms.
Tycker till och med att tanterna på Apoteket tittar konstigt på mig när jag hämtar ut min medicin.
Som om att de tänker: "Du som är så ung och frisk ska väl inte ha några problem i världen?".
Eller någonting ännu värre. Jag bara känner att de tittar på mig med förakt.
Har gått i terapi också, men det gör jag inte längre.
Det skäms jag också för. Sitta och prata med en främling om mina obetydliga lyxproblem. Är ju uppfostrad med att man ska klara sig själv. Att "livet är hårt, sedan dör man" och att detta ska uthärdas utan gnäll.
Varför?
Om jag hade brutit benet och behövde smärtstillande skulle jag väl inte skämmas för det?
Vad spelar det för roll om man är lite psykiskt instabil i 21 år av sitt liv, för nu är jag ju frisk? Tror jag.
Eller jag jobbar stenhårt på att bli det, för jag vill bli en människa som klarar av att leva ett normalt liv. Jag vill ha min villa, vovve, unge, volvo och mitt superromantiska kyrkbröllop. Och jag vill kunna njuta av det.
Vad har man för liv om man inte njuter av det?
Så, varför skriver jag då om jag skäms så?
Well.. jag blev faktiskt lite inspirerad av Sofia --> http://sofiaivarsson.blogg.se/
Hon är modig och skriver om hur det känns att vara ett barn till en missbrukare. Och jag tänkte: "Kan hon så kan väl jag?".
Speciellt som ingen av oss har någonting att skämmas för!
Så är det.
heja malin!
och jag har faktiskt känt dig sen vi var tre år, och kan väl tänka mig lite vad det kan vara som gör ont, liksom. du har inga lyxproblem. sen kan man jämföra sig med barnsoldater i afghanistan om man vill och säga att man är en gnällspik, men då är man så jävla elak mot sig själv. och det ska vi väl sluta vara, va?
pussuntkräm!
Ja, jag ska väl vara lite snällare och inte skämmas för mig själv. Men det känns lite som att "komma ut ur garderoben" för mig att säga att jag inte är frisk, eftersom jag är uppfostrad till att det är inte okey :P T.ex. så himlar alla i min släkt med ögonen så fort min mamma kommer in i ett rum och säger bakom hennes rygg att hon har: "svaga nerver" ... som om att det gör henne till en sämre människa. Och min bror som har ADHD och lite autism och allt möjligt tycker de är allmänt "besvärlig" och att han borde "skärpa sig" ... sååå. Jag blir så trött på sånt.
Och nu under nertrappningen är det svårt! Men det ska faen bli bättre. Jag är för envis för att ge upp.
Tack för peppet förresten! Det uppskattas verkligen att någon förstår.