psykbryt från helwettet
Om jag bara kunde vara logisk, när alla känslor exploderar i hjärnan på mig.
Jag vill bara skrika rakt ut. Gråta. Bråka.
Och det gör jag också.
Jag vill klösa mig i ansiktet, dricka en hela vodka, skära mig i armarna, springa tills jag får blodsmak i munnen, hälla i mig en burk piller, äta mat till jag kräks och slita mitt hår.
Men det gör jag inte.
Nu förstår jag alla alkolister och narkomaner.
Det är lättare än att känna efter.
Jevligt mycket lättare.
Ett års tårar i mig som vill komma ut!
Har grinat och snorat mig igenom en hel toarulle idag.
Och jag förtjänar det.
Ser ut som en idiot.
Beter mig som idiot.
Jag är en idiot.
Om jag har tur så blir jag bara lite lagom galen när jag blir äldre.
Lever i ett skitigt hus fullt med feta hundar, chinchillor och dammtussar.
Utan vänner, kärlek, utan liv.
Väger 150 kg eftersom jag fyller tomheten med mat.
Nästan accepterat galen eftersom jag har ett hyfsat fungerande liv.
Nästan.
Och det ska jag kämpa för.
Why?
Det är nu jag inser att det är kört.
Eftersom jag står och trampar på samma fläck som jag gjorde för ett år sedan.
Eller tio år sedan.
Eller hela mitt liv.
Vill bara skaka mig själv och skrika: VÄX UPP för faen!
Som ett stort, svart hål som måste fyllas.
Med vad som helst.
Men hur gör man det?
Varför har jag inte lärt mig hur man gör det?
Varför är jag fortfarande 5 år och försöker få min mamma och pappa att älska mig?
Är inte jag värd att älska?
Och allt jag vill är att någon håller om mig och säger att allt kommer att bli bra.
Samtidigt som jag slår vilt omkring mig för att ingen ska komma för nära.
Taggar utåt, taggar inåt.
Snälla ljug för mig?
Snälla ta hand om mig?
Speciellt nu när jag inte förtjänar det.
HJÄLP!