M a l i n

Jag tror helt allvarligt att ingen i denna värld har varit gladare över att få bröst än jag var. I mellanstadiet var jag platt, men det gjorde inte så mycket eftersom jag inte var den enda. Dessutom verkade det där med bröst om mens mest vara i vägen, speciellt när man skulle simma och så. Och jag älskade ju att simma. I början på högstadiet var jag fortfarande platt, vilket var hemskt! För nu var jag den enda (tror jag). När alla andra förlorade oskulden, drack öl och var allmänt tonårsaktiga, var jag fortfarande ett barn.
Jag trodde att ingen någonsin skulle älska en tjej utan bröst. Jag trodde att alla alla ALLA stirrade på mig i omklädningsrummet och att alla alla ALLA visste att jag inte hade några bröst. Jag ville ju bara ha ett par bröst. Bröst bröst bröst. Jag tänkte på det varje sekund, varje dag, hela tiden. Jag funderade på om jag borde sluta träna så mycket, börja äta nyttigare eller ta hormonsprutor. Och att vara typ 40 kilo lätt med långt, stripigt hår, tandställning, tjocka glasögon och utstående öron hjälpte inte direkt mitt självförtroende. Ångesten var total.  
Plastikkirurgi kändes som den enda utvägen för någon som mig!

Men så kom dom äntligen. ÄNTLIGEN!
Jag slutade att simma tre gånger i veckan och plötsligt växte jag till 175 cm (växtvärk!) och fick små små bröst.

Jag kommer fortfarande ihåg min första bh.
Jag gick in på HM och prövade (för kanske sjuttioelfte gången) en vit spetsbh i storlek 75 A. Till min stora förtjusning insåg jag att mina bröst (nästan) fyllde ut den! I alla fall med inlägg. Jag hade aldrig varit lyckligare. Jag var 14 år.

Och åren gick och jag var hela tiden väldigt nöjd. Speciellt när jag äntligen fyllde ut min 75 A bh. Köpte ett helt gäng på en gång. Men plötsligt en dag blev det jobbigt. Alla mina bhs satt konstigt! Dom skavde och kliade och var allmänt obekväma. Gnällde lite hos mamma som släpade iväg mig till en liten bh-affär i Borlänge. Där kom det fram en tant och helt fräckt klämde på mina bröst (!) och mätte min rygg innan hon barskt sa:
"Men du är ju en 70 C! Och går runt i en 75 A"
Gissa hur stolt jag var när jag gick ut ur butiken med en hutlöst dyr, vit, genomskinlig 70 C bh. 70 C! Genast insåg jag att jag faktiskt hade STORA bröst. Jättestora! Kunde riktigt känna hur dom växte i min nya bh (förmodlligen för att dom slapp vara intryckta...) och var hur gigantiska som helst.
Precis lagom stora dessutom.
Jag var ca: 17 år.

Och den senaste tiden har ALLA mina bhsar varit väldigt obekväma. Men jag har hållt ut länge, mest av ren envishet. Jag vill nämligen inte ha större bröst än 70 C.
Dock gick det inte att undvika  det efter ett tag. Thomas började påpeka att mina bröst har blivit större och han umgås ju mest med dom så vem vet bättre om inte han?
Sååå.. idag tog jag en liten utflykt till Lindex. Efter att ha provat 10 bhsar varav ingen passade var jag svettig och ofräsch och irriterad. Till slut tittade jag in på Fint under i Ludvika, där mamma köper sina bhsar.
Gissa vilken storlek som passade perfekt?
65 DD!!!!! En svart, gigantisk sak som får mina bröst att se ut som två stora bollar.
När jag kikar ner på dom så känner jag inte igen dom länge.
Jag är 22 år.

Jag fasar inför nästa gång.
Pamela nästa eller?
Opererar folk sina bröst för att få så här stora och i så fall varför?
Dom är mest ivägen tycker jag och bhn var så dyr att jag får spara för att köpa en till.

Men skämt  åsido.. Jag älskar mina bröst!
Dom är fortfarande det finaste som finns.