M a l i n

Tänkte bjuda på lite av min förödmjukelse för att varna för kauifs step!

Detta var i onsdags. Jag hade en bra dag och studsade glatt iväg till min första step. Tyckte det lät roligt och kanske inte lika krångligt som aerobics? Jag är som sagt totalt okoordinerad, men brukar kunna lära mig lite steg långsamt på ren envishet. Och när jag väl kan dem har jag koll.

Men den jevla stepinstruktörern FROM HELL hatade mig. Hon vägrade gå igenom stegen långsamt eftersom "jag kan inte ta hänsyn till nybörjare, det tar ungefär 2-3 pass innan man kommer in i det". Okey? Så hon började bara studsa upp och ner och göra snurrar och sparkar. Jag snubblar runt och gör mitt bästa, men till slut så är tempot så snabbt att jag blir yr i huvudet. Kan för mitt liv inte förstå vad jag ska göra så jag står där som ett fån med öppen mun och stirrar. Stirrar lite till. Tar ett sporadiskt steg. Och stirrar. Börjar fundera på tanken på att gå hem, men envis som jag är vill jag försöka i alla fall. Men den där tränaren börjar komma oroväckande nära med sin lilla supertrimmade tjejtjejkropp och ställer sig mitt framför mig och gör sina steg och jag tänker i panik: "Snälla kom inte fram till mig! Snälla??!!". Men det gör hon och stirrar stint på mig med sina elaka bitchögon och säger högt: "Du kan inte bara stå still, kroppen mår inte bra av det!!!" Jag biter mig i underläppen. Och jag gick hem och grät. Och grät. Och grät lite till.

Jag har inte känt mig så förödmjukad och pinsam och dålig sedan mellanstadiet (!!). Ni vet sådär så att man bara vill sjunka igenom golvet och upphöra att existera. (Åsa: du vet vad jag menar? du& jag, aerobicsen i nian? ;)) Så jobbigt var det. Jag går aldrig aldrig aldrig dit igen. Okey, jag är okoordinerad, har jag inte rätt att existera då?

Det konstiga är att jag brukar kunna skaka av mig saker. Jag är inte heller en person som är lätt att rubba när jag är på bra humör. Har nog ganska bra självförtroende tror jag. Ändå sitter det här i. Tränaren tyckte verkligen att jag var så dålig att jag borde gå hem. Hon föraktade mig. Och vad är det värsta: Att jag gick hem istället för att stå upp för mig själv? Eller att jag verkligen är så kass som hon tyckte?