M a l i n

Ilsk!

1. Mens! Ont i magen, svullen, godissugen och arg.
2. Eller, arg räcker inte riktigt. Jag vill slå någon, riktigt riktigt hårt.
3. Jag var tydligen inte godkänd på redovisningen :( Det stod på hemsidan att jag hade fått 20 poäng, men det var tydligen bara 17,5 poäng som ju inte alls räcker till godkänt....
4. Jag har missat omtentan för redovisningen och måste göra den i december eller januari.
5. Jag är kanske inte intagen på en kurs pga. att jag missat omtentan....
6. De vägrar FORTFARANDE att betala ut min lön. Ska kanske få det på måndag... Mårr.
7. Har lånat en hiskelig summa pengar av Thomas för att kunna betala mina räkningar.
8. Vi har fått 10 uppgifter i Skatterätten att göra till på måndag, trots att kursen nyss började...
9. ....och boken går inte att få tag i, så jag kan ändå inte göra uppgifterna, så jag kommer att bli efter redan från början. 
10. Kompletteringsuppgiften är fortfarande inte klar. Trots hjälp från vänner vet jag inte hur jag ska lösa det. Får panikkänslor varje gång jag tänker på det.

Igår hyperventilerade jag och grät en skvätt. Det känns verkligen så hopplöst att allt ska gå så dåligt för mig just nu. Usch.

Men nu är det dags för mat: Sallad, ägg, makrill, tomatsås + ett stort glas juice.

Låter nyttigt och bra, men jag är väldigt sugen på mormors drömtårta som ligger i kylskåpet. Mmm.
Blir nog det och en kopp kaffe senare.

Jag skulle sätta ner foten för att hjälpa till att bromsa. Min cykelbroms är nämligen väldigt kass. Men eftersom jag hade sandaler på mig så fick jag inte fäste så foten fortsatte framåt i full fart. Detta gör att jag tippar och får hela cykeln över mig. Vet inte om detta förklarar hur jag ramlade, men det måste ha sett fruktansvärt roligt ut i alla fall. Som det alltid gör när man gör illa sig.

Jag ramlade med ryggen först, vilket gjorde att jag fick hela min tyngd samt cykelns tyngd över mig. Knät fick sig en smäll. Och styret drämde rakt in i kroppens känsligaste ställe. I vanliga fall är det väl trevligt att man är känslig där. Men just då var det inte alls kul att drämma in ett cykelstyre in i 546974576 känselnerver. Observera att detta ställe är 2 gånger känsligare än mannens ***, så för er manliga läsare tänk tanken cykelstyre på den delen istället så förstår ni.

Smärtan!
Jag skrek högt: "HELWETTES JEVLA SKIT FITTA FAAAAN!". Borstade av knät och kastade mig upp på cykeln igen. Alternativet hade varit att ligga kvar och kvida och gråta i fosterställning, men jag tyckte att jag hade skämt ut mig tillräckligt den dagen. Så jag tog den manliga sättet istället, svära som en borstbindare. (Note: Nu när jag tänker efter så svär jag betydligt mer än Thomas? Betyder det att jag är manligare eller bara har ett mer begränsat ordförråd eller är mer impusliv? Skärpning)

Så nu har jag blåmärken och skrapsår överallt. Blåmärkena är nog de värsta jag sett hittils på min kropp, de är mer svarta än blålila. Trodde inte ens att blåmärken kunde vara svarta. Usch.

Efter att ha trillat på cykeln som en annan barnunge så kom jag att tänka på, just det, barndomen. Jag är en ganska klantig och okoordinerad människa, det har jag alltid varit. Jag är, som mamma brukade säga, smidig som ett kylskåp. När jag precis hade lärt mig cykla åkte jag runt mycket på innergården där jag bodde. Där fanns det en lekborg med lite asfaltering runt som man kunde åka runt på. Jag minns att jag trillade kanske 10 gånger varje gång jag cyklade. Men det gjorde aldrig speciellt ont. Man hade alltid skrapsår och blåmärken, men so what?

Men nu gör det ont så ont. Man blir riktigt ynklig. Vill krypa ihop i fosterställning och äta godis och titta på Thomas med hundögon och säga: "Ta haaaand om mig?".

Jag har ett litet problem som har förföljt mig hela livet.
Jag vill vara perfekt.

Jag vill ha ett "desperate housewife hus". Ni vet ett hus som är kliniskt rent (utan att någon verkar ägna sin dyrbara tid med att städa), med den senaste inredningen, en grön vacker trädgård utanför och med mig som en perfekt liten housewife.

Men jag bor i Thomas lägenhet nu i sommar. Det är en skabbig hyreslägenhet med fuktskador i badrummet, krångel med avloppsröret i köket, skräp och damm och ingrodd skit överallt samt mängder av kläder, papper och annat som inte är där det ska vara. Matrester. Ångest.
Jag vågar inte bjuda hem någon eftersom jag skäms. När ringklockan ringer börjar jag hyperventilera. Tänk om det är någon som vill hälsa på? Ångest.
Jag mår illa varje gång jag går innanför dörren. Huvudet bara snurrar. Jag får lust att skälla och kasta saker omkring mej, men vem ska jag skälla på? Mig själv? Det är ju bara att jag städar kan man tycka, men inte ens det kan jag tvinga mig själv att göra. Jag är alltså en lat pendant, vilket är en mycket idiotisk kombination.

Varje dag på jobbet sitter jag och längtar, längtar efter att komma hem. Sen när jag kommer hem kan jag inte njuta av det eftersom jag bara ser allt som måste göras och som blir mer och mer varje dag. Tvätta, städa, sortera, slänga, pynta, plocka ur diskmaskinen, skölja av tallrikar, plocka i diskmaskinen, köra igång diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen igen, duka fram, laga mat, duka av, skölja av tallrikar, plocka i diskmaskinen osv osv osv. Till slut är det så mycket att jag måste sätta mig ner en hel dag, eller helg och göra allting. Och då är det ju ännu svårare att göra det. Så det blir en ond cirkel. Det blir bara mer och mer och mer och mer....

Och det är inte bara hemmet, även om det är mitt största problem just nu.
Kläder. Skor. Naglar. Hår. Smink.
Jobb. Utbildning. Umgås med vänner.
Hur ska jag bete mig? När ska jag hinna? Vad ska jag göra?
På grund av tidsbrist och allmän ångest har jag slutat bry mig om utseende och vänner samt lägenheten. Så jag försöker vara en bra jobbmänniska och flickvän och resten får förfalla.
Men förfallet ger mig ångest.
Måste nog täcka över alla speglar i lägenheten och sätta på mig skygglappar så jag slipper se skräpet.
Då är problemet löst.

Sen är samhället så imagefixerat, och det gör inte saken bättre. När fick du en komplimang senast? Som inte hade med ytan att göra? Om man köper nya kläder eller skor, klipper håret, köpet någonting nytt till lägenheten får man genast en komplimang. Man blir sedd och kan känna att "vad jag är duktig och bra". Uppmärksamhet är underbart. Men de inre egenskaperna då? De verkar gå alla spårlöst förbi. Om man inte är fyllesentimental och grinar fram ett "jag ääääälskar dig" till en avlägsen kompis.  
Fy faen.

Det är grått ute, vilket passar min sinnesstämning ganska bra just nu.
Varför? Därför:

1. Jag känner mig och ser ut som att jag är 100 år, trots att jag bara är inne på 23:e året.
2. Min pojkvän tittar inte på mig med kärlek i blicken. Jag minns inte riktigt hur det var när vi först träffades. Vi bråkar om disk och tvätt och smuts.
3. Sex är inte roligt längre. Alla trosor och bh:sar är fula och flera år gamla. Jag är ful. Det är jobbigt och svettigt.
4. Jag är ful, så ful. FUL!
5. Jag är tråkig, så tråkig.
6. Jag minns inte när jag fixade håret sist. Jag minns inte heller när jag sminkade mig så att jag kände mig snygg heller... Har slutat använda läppglans och jag älskar ju läppglans!
7. Jag dricker "ansvarsfullt" dvs. bara öl eller bara vin. Blandar inte för mycket för då blir jag för bakfull. Försöker att inte bli för full för då tycker Thomas (och andra?) att jag är jobbig. Skulle vilja koppla bort tanken på vad andra ska tycka och bara supa tills jag trillar omkull för då mår jag ju bra. Eller bättre i alla fall, än jag gör annars. 
8. Men vad spelar det för roll? Vem behöver jag vara snygg för? Varför ska jag ha sex? Jag orkar inte bry mig om någonting längre, det kvittar. Vill helst av allt låsa in mig och sova bort hela sommaren. Kan man inte få göra det? Sömn är ju det bästa som finns, man kan inte få för mycket sömn.
9. Pengarna är slut, jag ligger back på kontot.
10. Trött på att fejka vuxen trots att jag känner mig som en vilsen sextonåring. Vet inte alls hur jag ska bete mig längre.
11. Lägenheten ser hemsk ut och trots att jag verkligen vill städa orkar jag inte. Allt är smutsigt. Dammtussarna anfaller. Varje gång jag går in i lägenheten blir jag lessnare än jag var innan jag gick in.
12. Jag ser inte fram emot någonting längre. Det finns ingenting att se fram emot. Trots att jag ska på möhippa och det är ludvikafesten och andra saker.
13. Tänker bara på att jag ska anpassa mig, kan inte vara mig själv och därför är det inte så kul längre.
14. Jag vill vara bäst på allt och när jag inte är det så bryter jag ihop och gråter. När ska jag lära mig att jag inte är bäst på någonting och bara göra mitt bästa istället?

Jag behöver ett par snygga, raka, svarta jeans.
Upptäckte att jag inte kan ha Gina Tricots största jeansstorlek!!! Och till min fasa upptäckte jag varför. I blåvitt ljus och speglar åt alla håll såg jag vad som tog emot, rumpan. Hade det inte varit för den hade jag kunnat få på mig byxorna. Den är gigantisk. Och en ännu mer otrolig grej är att Gina Tricots största jeansstorlek är 28 tum. Det är väl inte speciellt stort? Däremot har de hundratals jeans i storlek 24. Jag kunde inte ens ha storlek 24 på högstadiet och då vägde jag 45 kilo. Kom igen? Vill de att vi ska känna oss som feta monster?

Köpte i alla fall ett nytt rött linne eftersom mitt gamla har gått sönder, då kan jag plötsligt ha storlek XS. XS på överkroppen och storlek fetast i stan på underkroppen.

Till saken hör att jag är 175 cm lång och väger cirka 60 kg. BMI = 20. Det är väl normalt? Eller ska vi alla se ut som Nichole Richie nu, pinnsmala och sönderknarkade? Med bäbisrumpa?

Hittade i alla fall ett par svarta jeans på Monki.
Tack Monki för att ni fick mig att känna mig normal igen!

I lördags tänkte jag gå ut för att fira/sörja tentan. Hängde med Therese och Lisa hemma hos Stina. Pratade med en massa nytt folk och var på ett underbart humör. Drack en liter vin (!!) och röjjde till millencollin och offspring. Såg verkligen fram emot att gå ut på nöjesfabriken. Har förmodligen inte råd att gå ut mer den här månaden... Och vad hände? Jag hade glömt mitt leg så jag kom inte in. Jag gick vilse på vägen tillbaka till bussen. Gick runt i kanske en timme (?) tills jag var så kissnödig att njurarna gjorde ont och min häl förvandlades till ett stort köttsår. Förbannad så in i helwette. Skällde tydligen ut Thomas på telefonen också men det kommer jag inte ihåg. Till slut irrade jag mig in på mc donalds och fick äntligen kissa. Sen tog jag bussen direkt hem.

Söndagen satt jag här i lägenheten och spydde och tyckte synd om mig själv.

Idag börjar en ny kurs, redovisning. Första eximinationen är redan om två veckor!!!

Ska träna också så jag var tvungen att köpa skavsårsplåster. 5 st kostar 50 spänn. Hur jevla dyrt kan det vara att framställa plåster? Har slut på pengar redan innan månaden har börjat och måste köpa böcker och en golvmopp.

Underbart.

Jag älskar mitt liv.

Jag har ju mått bra ett tag nu. Har nog mått bättre de senaste två åren än jag har gjort i hela mitt liv. Men idag är det inte en bra dag.

Jag hade teven på samtidigt som jag diskade. Det var ett program på femman som handlade om handikappade barn. En av mammorna i programmet var så oerhört självisk att jag började gråta. Inte den vanliga, känslosamma gråten som jag brukar få när jag ser sorgliga saker på teve, utan en hysterisk gråt. En sån där som sliter och river långt in i hjärteroten. Jag har också börjat drömma mardrömmar igen. Alla handlar om att min yngsta bror är en baby igen (han är 9 nu...) och att jag måste rädda honom. Det är lite olika vad jag ska rädda honom från, men känslan är alltid densamma. Det är mitt fel om det händer honom någonting.

Plötsligt har jag kommit på det. Varför jag har mått dåligt och varför det kommer tillbaka hela tiden.
Det är skuld och skam. Eftersom allt är mitt fel.
Jag har alltid trott att jag är arg på min mamma.
Men jag är egentligen arg på mig själv.
Det är ju mitt fel.

Jag önskar att jag hade gjort någonting. Jag önskar att jag hade brytt mig mer om min bror (18 år nu..), istället för att vara svartsjuk på att han fick all uppmärksamhet. Jag vet, jag har gjort hans frukost och följt honom till skolan, men jag har nog aldrig sagt ett snällt ord till honom. Mest av allt slogs vi och önskade att den andra personen skulle försvinna från jordens yta. Jag önskar att jag inte hade haft så bråttom att flytta hemifrån, att jag hade sett till att reda upp min disfunktionella familj först. Jag önskar att jag hade ringt socialen eller pratat med en vuxen, så att vi kunde ha blivit placerade på ett bättre ställe. Nu är det för sent. Nu är vi alla skadade för livet. Och det är mitt fel.

Tidigare bestämde jag mig för att vara mer självisk och inte umgås med människor som får mig att må dåligt. Vilket ledde till att jag i princip inte pratar med min ena bror och min mamma längre. Den enda kontakt jag har med dem är att jag kallpratar om jag måste vistas i deras närhet. Så kan man inte göra, säga upp kontakten med sin familj är ju hemskt! Det är ju jag som ska ta hand om dom och se till att alla mår bra! Hur kunde jag göra så, hur kunde jag vara en så hemsk människa?
Vad spelar det för roll om jag mår dåligt?
Så länge jag kan få andra människor att må bra.

När jag var liten och satt på mitt rum och var olycklig tänkte jag alltid: "När jag blir stor ska jag bli lycklig". Och det var det som fick mig att kämpa mig igenom varje dag. Det var ljuset i tunnel, det var dit jag skulle nå när jag var färdig. Det är ganska smärtsamt att inse att jag aldrig blir färdig, att hela mitt liv kommer att se ut så här.

Idag börjar träningen! Äntligen!
Jag ska bli frisk och snygg.

Eller?
Jag tänkte att jag bara skulle slänga på mig kläderna och gå dit.
Men så kom jag på att... jag måste ju raka benen!
Mina fina, nya, svarta, nikebrallor slutar under knät. Vilket är snyggt, skönt, men opraktiskt. Speciellt när man har ben som är vita, håriga, fnasiga, sladdriga och fulla med blåmärken.
Blääh.
Och då kom jag också på varför jag egentligen inte gillar att träna. Det påminner för mycket om skolgympa. Snyggast vinner! Snyggast naken (in med magen, ut med brösten!), snyggast träningskläder, snyggast muskler, snyggast moves osv. Hur faen ser man snygg ut när man ska träna för första gången på 7 år?
Jag kommer se ut som en galen flodhäst.
Jag vill inte.

Men istället för att hyperventilera ska jag kämpa mig dit, och kämpa mig igenom passet och inse att det inte är så farligt egentligen. Och se någons valkar och bli skadeglad. Hoppas jag.