tevefasa
Som sagt, jag måste hålla mig borta från teven! Har följt Top Model så jag har inte haft tid att se OC på ett tag, men Thomas har bränt de missade avsnitten på dvd. Tittade nyss på sista avsnittet, säsong 3. Avsnittet där Marissa dör. DÖR! Sorgligast ever.
Snyftkalas i soffan som vanligt.
Blev så upprörd att jag blev tvungen att städa lägenheten!
Jobbigt, men nu är det fint i alla fall.
Och julgranen är jättefin. Även om den är av plast.
lipsill
Så jag försökte undvika teven och städade rummet istället. Sen renskrev jag mina anteckningar. Det fungerade, men jag känner mig fortfarande alldeles tom och matt i kroppen.
Önskar jag kunde få lite mer respons från dig också. Och jag hade skrivit så himla mycket mer, men jag raderade det nu. Känns inte värt det att bråka faktiskt. Jag vet ju redan nu att jag har fel.
Sååå.. bort med det! *sudda*
Hade faktiskt glömt bort hur känslig jag är. Är så stressad att jag inte kan sova. Och så överkänslig att jag inte kan titta på teve. Med lite piller kunder jag bulldoza mig själv igenom sånt här, men just nu känner jag mig liten och svag.
Skärpning tack!
Måste nog sluta titta på tv.
ondska
Snart vågar man väl inte gå ut överhuvudtaget!
Tänk vad många freaks som finns där ute... Brrr.
Men det är egentligen inte det som upprör mig mest.
Det som upprör mig är när Hasse Aro säger att "lärarstudenten" nu är en fri man.
EN FRI MAN!!!!!
Hur är det möjligt?
Jag tror jag ska bli för dödstraff.
Ett öga för ett öga.
Förtjänar en man som har dödat ett par i 20-års åldern, skurit halsen av deras hund och spikat upp knäskålarna på väggen att leva? Kan inte riktigt svara på det kanske.
Men han förtjänar i alla fall att låsas in på livstid. Eller snarare, VI förtjänar att han hamnar i fängelse.
Vem vet, han kanske bor i samma stad som mig.
Huh.
Tror inte jag vågar öppna dörren längre, hoppas min nästa lägenhet har ett kikhål i alla fall!
Eller så gör jag som farmor, hänger ett basebollträ ovanför dörren. Så kan jag slå alla mördare i huvudet.
Lite tårgas borde ju vara minimum.
Det är läskigt att inte ha ett rättsystem.
Ett straff tack? Vad som helst?
psykbryt från helwettet
Om jag bara kunde vara logisk, när alla känslor exploderar i hjärnan på mig.
Jag vill bara skrika rakt ut. Gråta. Bråka.
Och det gör jag också.
Jag vill klösa mig i ansiktet, dricka en hela vodka, skära mig i armarna, springa tills jag får blodsmak i munnen, hälla i mig en burk piller, äta mat till jag kräks och slita mitt hår.
Men det gör jag inte.
Nu förstår jag alla alkolister och narkomaner.
Det är lättare än att känna efter.
Jevligt mycket lättare.
Ett års tårar i mig som vill komma ut!
Har grinat och snorat mig igenom en hel toarulle idag.
Och jag förtjänar det.
Ser ut som en idiot.
Beter mig som idiot.
Jag är en idiot.
Om jag har tur så blir jag bara lite lagom galen när jag blir äldre.
Lever i ett skitigt hus fullt med feta hundar, chinchillor och dammtussar.
Utan vänner, kärlek, utan liv.
Väger 150 kg eftersom jag fyller tomheten med mat.
Nästan accepterat galen eftersom jag har ett hyfsat fungerande liv.
Nästan.
Och det ska jag kämpa för.
Why?
Det är nu jag inser att det är kört.
Eftersom jag står och trampar på samma fläck som jag gjorde för ett år sedan.
Eller tio år sedan.
Eller hela mitt liv.
Vill bara skaka mig själv och skrika: VÄX UPP för faen!
Som ett stort, svart hål som måste fyllas.
Med vad som helst.
Men hur gör man det?
Varför har jag inte lärt mig hur man gör det?
Varför är jag fortfarande 5 år och försöker få min mamma och pappa att älska mig?
Är inte jag värd att älska?
Och allt jag vill är att någon håller om mig och säger att allt kommer att bli bra.
Samtidigt som jag slår vilt omkring mig för att ingen ska komma för nära.
Taggar utåt, taggar inåt.
Snälla ljug för mig?
Snälla ta hand om mig?
Speciellt nu när jag inte förtjänar det.
HJÄLP!
dagens chock
Har nämligen ingen egen våg och det var längesen jag vägde mig. Har dessutom fått för mig att jag har gått ner i vikt! Är alltid hungrig och har ätit jättedåligt sedan jag flyttade till Karlstad. Ett mål riktig mat om dagen istället för två och i övrigt mest mackor. Och tycker min mage har blivit mindre.
Det var givetvis inbillning... Förmodligen är jag jämntjock eftersom min mage verkar mindre. Eller snarare så är den nog mer proportionerlig mot resten av kroppen.
Den visade 60,7 kg. Jag har gått upp 2,7 kg.
Det är också exakt 7,7 kg jag har gått upp på de två år jag och Thomas har varit tillsammans.
Nästan 10 kg!!!!!!!!!
Så om jag fortsätter i den här takten kommer jag väga 68,4 kg om två år.
Och 76,1 kg om fyra år.
Tänk om man får barn, då blir det säkert minst 81,2 kg!
*rysa*
Thomas kommentar är: "Mer av det goda!"
Men är inte det en klyscha?
Sen sa han: "Ät mer dipp!"
Suck.
Nej, när jag kommer över 65 kg så ska jag banta!
Och träna!
Tills dess ska jag ljuga om min vikt och säga att jag väger 58.
Det är ett bra nummer.
Herregud...
Jag hade ju en bra, positiv dag. Varför klev jag upp på vågen?
Och när blev jag en sån fjantig... tjej?
ilska
Har fått ett antal vansinnesutbrott den senaste tiden.
Allt är så fruktansvärt irriterande!!!
Känner hur det kokar i blodet på mig.
Vill. Ha. En. Boxboll.
Beror förmodligen på min nertrappning + att jag verkligen inte borde vistas bland folk när jag är hungrig...
Men har inte gråtit ordentligt än i alla fall, så lite ljus är det på himlen. Blev äckligt känslosam när jag såg programmet "Ondska" på tv3. Det handlade om psykopater och jag kände som om jag skulle gå av på mitten. Hade hjärtklappning hela kvällen. Hur kan det finnas så mycket hemska saker som händer? Usch. Men det var inte ett psykbryt, utan normal gråtmildhet.
Jippie! Ett steg framåt.
Hmm.
I morgon är det föreläsning och sen packar jag väskan och åker till Ludvika.
Tänkte plåga Thomas lite med min nertrappning, han är nog ganska less på mig just nu...
korten på bordet
Okey.
Här kommer det.
Allvarligheter.
Idag har jag ätit Citalopram 20 mg (antidepp) i ungefär ett år. Idag har jag också tagit beslutet att börja trappa ner till 10 mg i en vecka för att sedan sluta för gott. Det vill säga om det inte känns som om att jag ska dö. Vet inte om, eller hur mycket ångest jag kommer att få när jag slutar.
Så om en vecka ungefär börja MITT NYA drogfria LIV.
Det är fruktansvärt läskigt.
Har mått så bra det här året, faktiskt bättre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag har varit lugn och harmonisk och kunnat älska andra människor. Inte bara tänkt på mig själv och mina problem. Har inte behövt vakna med mardrömmar och panikångest och en känsla av att jag ska dö.
Men samtidigt, det är ju en falsk lycka.
Trots att det är utskrivet av en doktor känns det lite grann som att jag går på knark hela tiden. Och det vill jag verkligen inte göra. Men just när jag började äta medicinen var det nödvändigt eftersom jag höll på att gå sönder. Det gör jag inte längre (tror jag), så nu får det vara nog.
Skäms.
Tycker till och med att tanterna på Apoteket tittar konstigt på mig när jag hämtar ut min medicin.
Som om att de tänker: "Du som är så ung och frisk ska väl inte ha några problem i världen?".
Eller någonting ännu värre. Jag bara känner att de tittar på mig med förakt.
Har gått i terapi också, men det gör jag inte längre.
Det skäms jag också för. Sitta och prata med en främling om mina obetydliga lyxproblem. Är ju uppfostrad med att man ska klara sig själv. Att "livet är hårt, sedan dör man" och att detta ska uthärdas utan gnäll.
Varför?
Om jag hade brutit benet och behövde smärtstillande skulle jag väl inte skämmas för det?
Vad spelar det för roll om man är lite psykiskt instabil i 21 år av sitt liv, för nu är jag ju frisk? Tror jag.
Eller jag jobbar stenhårt på att bli det, för jag vill bli en människa som klarar av att leva ett normalt liv. Jag vill ha min villa, vovve, unge, volvo och mitt superromantiska kyrkbröllop. Och jag vill kunna njuta av det.
Vad har man för liv om man inte njuter av det?
Så, varför skriver jag då om jag skäms så?
Well.. jag blev faktiskt lite inspirerad av Sofia --> http://sofiaivarsson.blogg.se/
Hon är modig och skriver om hur det känns att vara ett barn till en missbrukare. Och jag tänkte: "Kan hon så kan väl jag?".
Speciellt som ingen av oss har någonting att skämmas för!
Så är det.
MORD
Just idag fanns det egentligen ingen anledning att kliva upp ur sängen överhuvudtaget.
Därför måste jag beklaga mig lite. Eller mycket!
Jag är så jevla förbannad!
Igår låg jag i sängen och tittade på Desperate Housewives och skrattade lite för mig själv. På det hela taget var det en ganska trevlig kväll, behövde inte ha dåligt samvete heller eftersom jag hunnit plugga lite också. Men när programmet var slut kände jag mig lite tom i magen, så jag bestämde mig för att gå ut i köket och rosta mackor. Nu bor ju jag i korridor, så egentligen skulle jag ha låst efter mig. Men eftersom jag bor precis bredvid köket så brukar jag inte göra det när jag bara hämtar mackor. Och gissa vad som hade hänt på de 5 minuter jag var i köket?
Någon dumjevel har varit inne i mitt rum och SNOTT MIN MOBIL!!!
Det är inte bara mobilen som gör mig ledsen, för den är egentligen inte värd så mycket. Den har varken kamera eller någonting annat avancerat. Men jag hade sparat gamla söta sms som jag har fått från Thomas och andra, dessa var nästan ett år gamla. De och alla nummer till vänner och bekanta är spårlöst borta :(
Men, man måste ju tänka positivt! Så idag bestämde jag mig för att skaffa hemtelefon så att jag i alla fall är kontaktbar när jag är hemma. Gick ner på Teliabutiken för att ordna detta, smidigt och snabbt... Men inte ens detta gick min väg. En sur kille med äckligt, flottigt backslick talade "snällt" om för mig att han inte kunde koppla in någon telefon eftersom jag inte visste vem den tidigare abbonenten var. Jag försökte förklara att min mobil var stulen och i denna hade jag numret till min hyresvärd. Och hur ska jag få tag i den tidigare abbonenten utan att ha varken nummer eller telefon? Det tyckte inte killen var hans problem och sa surt att: "Ja, men vad hjälper det dig om jag kopplar in telefonen till fel rum?" ... Suck. Ilsket tågade jag ut från Telia och svor inombords på att inte skaffa någon hemtelefon hos dom. Någonsin.
Vilka jevla as!
Men som sagt, tänk positivt! För att belöna mig själv bestämde jag mig för att köpa en ny, fin, rosa mobil. Hade tänkt ut exakt vilken sort jag ville ha, nämligen en: Sony Ericsson Z610I. Givetvis går den bara att köpa om man skaffar 3 abbonnemang. Det går inte ens att köpa den kontant och sätta in sitt Telia simkort utan hela telefonen är enbart programmerad för 3.
Why?? Varför får jag inte ens köpa mobilen jag vill ha? Här hade jag tänkt slösa cirka 3000:- på en sprillans mobil och inte ens det får jag göra.
Sedan, som grädde på moset, hade även någon snott min tvättid idag! Så snart får jag vända trosorna ut och in. Ve.
I alla fall.. Om det är någon som inte får tag i mig just nu, så vet ni varför. Har spärrat mitt gamla simkort och det kommer ett nytt på posten någon gång i nästa vecka. Så jag får i alla fall behålla mitt gamla nummer... Innan dess ska jag på ett eller annat sätt fixa fram en ny mobil.
Jag önskar att jag hade en boxboll just nu.
Lite väl mycket aggressiv energi som vill ut.
Mårr!
bakistörstig
Det nästan gör ont i halsen för att den är så torr och då har jag ändå druckit hela dagen. Hmm.
Alkohol torkar verkligen ut kroppen...
Anyway!
Hade riktigt roligt igår även fast jag önskar att jag hade tagit det lite lugnare. Vill inte vara alltför dryg med folk. Tittade på hockey och drack två heineken + en irish coffey + två hot shots + lite melonlikör hemma hos Kjell. Färjestad förlorade mot Frölunda (!) med 0 - 3. Hur är detta möjligt? Frölunda suger ju!
Lite smådeppade lommade vi hem till oss eftersom Johanna behövde studiero. Jag, Kjell, Thomas och Sivve försökte liva upp oss med.. gissa! Ännu mer alkohol! Hade köpt ett mousserande jordgubbsvin som verkligen var illrött och supersött. Ganska gott första klunken men sen.. Brrr. Fick i mig kanske halva flaskan. Johanna kom förbi en sväng ändå. Sedan var vi lagom runda under fötterna (Johanna dock i nyktert tillstånd!) och studsade hem till Björn. Där hivade jag i mig ett halvt glas bål, för sött det också! Men Björn bjussade mig på två heineken till så jag blidde hur glad som helst. Och hur full som helst.
Men fick jag nog? Icke!
Det blev en sväng ut på Grand där jag försökte dricka upp en Passoa Passion drink. Men fick den spilld på mig. Killen som spillde köpte mig i och för sig en ny, men jag hade inte behövt den egentligen. Kunde jag inte ha sett det som ett tecken och slutat? Icke!
Svängde mina lurviga på dansgolvet tills det började snurra och jag mumlade ett "Måste hem. Mår illa" till Thomas som hjälpte mig hem. Som en äkta gentleman.
Drog trots illamåendet i mig en korv med mos och räksallad på Pelles eftersom att jag fick för mig att det skulle få mig att må bättre. Tror det fungerade, men jag minns inte så mycket mer förrän att jag vaknade imorse med en hals som en Saharaöken.
Huvva.
jag vill ha en...
... HUND! Eller snarare en Bichon Frisé. Dock kostar den 10 000 - 16 000 spänn så har inte alls råd att köpa en just nu. Har ju inte tid heller, för om jag skaffar vovve vill jag kunna ge den uppmärksamhet. Så det får väl bli när jag skaffar de tre V:na. Villa, Volvo, Vovve.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig just nu, känner mig inte helt stabil längre. Grinade nyss en skvätt (!) över tanken på alla söta små bortglömda hundvalpar som jag bara vill pussa och ta hand om. För att inte tala om alla BÄBISar! Varför är det bäbisar överallt? Och varför är de så jevla söta? Får hjärteknip varje gång jag ser en unge och brister ut i gråt vid tanken av ungar som far illa i världen.
Det är så himla konstigt, har alltid sagt att jag förmodligen inte skulle bli en bra mamma och att jag ska vänta så länge som möjligt med att skaffa barn, om jag skaffar barn. Men plötsligt vill jag har bäbisar. Ett tjog. Och hundvalpar. Ett tjog. Minst.
Vad är det för fel på mig? När blev jag så äckligt känslosam? Och varför?
Är det detta som kallas kvinnliga hormoner så blir jag snart tokig!
Eller har mina lyckopiller slutat funka? Då blir jag snart ännu tokigare.
Nej, det får nog bli en GULDFISK. Det är lite mer i min mognadsnivå just nu. Han ska ha en stor, rund skål med mycket grönt. Och snäckor och ett litet slott han kan gömma sig i. Och han ska heta Olle, för jag hade en gång en dröm om en guldfisk som hetter Olle. Tycker det verkar som ett bra guldfisknamn.