M a l i n

Det går så segt i skolan just nu. Läser en juridisk introduktionskurs på 10 poäng och jag känner verkligen att jag inte förstår vad lärarna säger. Och sista kvarten på varje lektion sitter jag bara och försöker hålla ögonen öppna och är supersugen på kaffe och godis.
Men ingen tenta förrän 11 januari i alla fall!
Det är ju skönt. Men man blir verkligen ännu mer slö och mindre motiverad när man inte har någonting att jobba för. Än så länge är det rätt soft att plugga. Borde kanske njuta av det, för sen när det blir jobbigt så kommer jag se tillbaka på den här tiden och tycka att jag hade det jättebra.
Lagom att göra kanske vore bra?
Istället för att slöa i en månad, och sen idiotplugga för att slöa i en månad till. Hmmm.

Om tjugo minuter har jag min sista lektionen för dagen.  
Det blir åtta timmar i skolan idag!
Känner mig jätteduktig.

Idag gick jag upp 05.09.
Eftersom mitt tåg från Ludvika till Karlstad gick 06.09.
Tänkte sova på tåget, men jag kunde inte utan satt rastlöst och stirrade framför mig till 08.45. Suck.
Så därför har jag varit illamående, hungrig och trött hela dagen.
Är alldeles vit i ansiktet med blåsvarta ringar under ögonen.

Wellwell. Sen var det dags för skola 10.15.
Sprang snabbt (eller så snabbt jag kan med mina klackar...) in på elvan och grabbade en kopp kaffe eftersom det kändes som om att jag inte skulle överleva dagen annars.
Trots kaffe började det vid ungerfär 11.00 kännas segt. Precis när jag nickat till fick vi rast, 11.30.
Vilket betyder, mer kaffe på elvan!
Kaffe kaffe kaffe kaffe.
Tur att kaffet bara kostar 8 spänn.

Vid 13.00 när min lektion slutade insåg jag att jag hade varit vaken i 8 timmar och under den tiden bara druckit kaffe och en yalla drickyoghurt.
Min mage skrek och ylade åt mig att skaffa mat.
Mat mat mat mat.
Eftersom jag bara har 300 spänn kvar den här månaden tänkte jag göra lite mackaroner med ketchup.
Det är bara det att när jag hade gjort mackaronerna insåg jag att någon hade stulit min ketchup.
Grrrrr. Jevla korridorskleptomaner!
Så åt mina mackaroner med bregott och Coop Ketchup (urk!) som jag snodde från Therese. Rätt åt henne! Fast det var inte värt det för den smakade skit.
Så en timme efter att jag ätit var jag lika hungrig som innan.
Och nu är jag fruktansvärt hungrig!!! Skulle kunna äta en häst. Typ.

Stackars mig!

Råkade  förresten tjuvlyssna lite när jag satt på tåget och stirrade i morse. Det satt ett gäng pojkar och flickor i kanske högstadiet eller gymnasieåldern. Mellan 15 - 17 år gamla eller någonting sånt. Whatever. De satt i alla fall och pratade om skolan och en lärare de hade.

En blondin sa att: "Men jag går aldrig på hans lektioner, så jag vet inte..."
Machograbb svarar: "Gör inte det, han är ju BÖG!"
Och sen skrattade alla rått, som om killen i fråga sagt någonting jätteroligt. Det hela avslutades med ett mummel från flera machograbbar som ungefär lät som "jevla bögar mummel mummel målbrottspip".

Jag förstår inte, är bög ett skällsord som betyder att läraren i fråga är dum i huvudet? Trodde inte att man på fullaste allvar kallade folk för bög längre, det har i alla fall jag inte hört någon göra sedan mellanstadiet. Och nu när alla är så politiskt korrekta blir man ju helt förvirrad när någon slänger ur sig någonting liknande. Eller är det bara så att läraren är homosexuell? Och i så fall, hur kan de tycka att det gör honom sämre än någon annan? Är folk fortfarande homofober trots att vi alla vet att homosexuella är precis som alla andra? Lever vi inte på 2000-talet längre? Suck.
 
Och framför allt: Varför skrattar tjejer åt idiotiska killar? Det kändes som om att det var en evighet sen man klämde i från tårna och tokskrattade eller fnissade när en kille brölade fram någonting så ointelligent som möjligt. Som en alfahanne och hans flock liksom. Killarna stoltserar med sina flottiga frisyrer, finniga fejs, prilla under läppen och en dryg attityd. Tjejerna stoltserar med att... ehh.. få vara i killarnas närhet.

Oh my god! 
Man fick ju hålla i sig för att inte gå fram och bitch-slappa allihopa.  

Och på tal om ingenting: I helgen gjorde jag ett tappert försök att  festa.
Utan Citalopram fungerade det... lite sisådär.
Det gick bra när vi var hemma och förfestade. Jag drack lite heineken och pineapple breezer. Pratade och mådde hyfsat bra. Umgicks med människor som jag känner sedan förut och som jag tycker om. Sen gick vi vidare till Gutten för den riktiga festen. Det gick inte så bra.
Fick lite hjärtat i halsgropen när jag kom in eftersom det var så mycket folk! Och jag kände verkligen ingen. Försökte dock gå runt och mingla lite, men det kändes mest som att alla ignorerade mig. Jobbigt.
Försökte igen. Och igen. Och igen.
Det slutade med att jag satte mig i vardagsrummet och åt jordnötter och funderade på hur jag skulle kunna smyga hem utan att någon märkte det. Rikard kom och satte sig bredvid bara för att påpeka att jag och Thomas är skyldig honom pengar. Nice. 
Sen dök en gammal bekant upp. Eller bekant och bekant, snarare en gammal klasskompis. Gick med henne från ettan till sexan, men har väl inte pratat med henne sedan lågstadiet när vi var bästisar. Det är Ludvika i ett nötskal, hur man än vänder sig dyker de upp. De som man INTE vill träffa.
Plötsligt kände jag mig som 12 år igen. Ful och nördig och fumlig. Givetvis går hon in och bara ääääger festen, snygg och smal, medan jag sitter som en liten tjockis i ett hörn och äter nötter. Omgiven av tystnad.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, men vissa människor får mig bara att känna mig mindervärdig och barnslig. Det är en gammal och löjlig hang up jag har.
Kände att det blev lite för mycket. Stod och valde mellan två saker: 1. supa mig redlös så att jag inte bryr mig och vilka det är på festen 2. gå hem. Valde nummer 2, vilket jag tycker är väldigt vuxet. 
Tyvärr så blev det lite missförstånd mellan mig och Thomas. Jag försökte förklara att det inte hade någonting med honom att göra och han försökte förklara någonting annat, men det blev bara fylleskrik och gråt. Pinsamt. Suck.
Så det blev ingen utgång eller skoj för min del. Fick sitta i lägenheten och snyfta och tycka synd om mig själv istället.
Synd.

MEN hon har utstående stora öron!
Någonting att glädjas åt. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.
Och jag fick ha försoningssex till sist. Det är mys.

Om jag bara kunde vara logisk, när alla känslor exploderar i hjärnan på mig.
Jag vill bara skrika rakt ut. Gråta. Bråka.
Och det gör jag också.
Jag vill klösa mig i ansiktet, dricka en hela vodka, skära mig i armarna, springa tills jag får blodsmak i munnen, hälla i mig en burk piller, äta mat till jag kräks och slita mitt hår.  
Men det gör jag inte.
 
Nu förstår jag alla alkolister och narkomaner.
Det är lättare än att känna efter.
Jevligt mycket lättare.

Ett års tårar i mig som vill komma ut!
Har grinat och snorat mig igenom en hel toarulle idag.
Och jag förtjänar det.

Ser ut som en idiot.
Beter mig som idiot.
Jag är en idiot.

Om jag har tur så blir jag bara lite lagom galen när jag blir äldre.
Lever i ett skitigt hus fullt med feta hundar, chinchillor och dammtussar.
Utan vänner, kärlek, utan liv.
Väger 150 kg eftersom jag fyller tomheten med mat.
Nästan accepterat galen eftersom jag har ett hyfsat fungerande liv.
Nästan.

Och det ska jag kämpa för.
Why?

Det är nu jag inser att det är kört.
Eftersom jag står och trampar på samma fläck som jag gjorde för ett år sedan.
Eller tio år sedan.
Eller hela mitt liv.
Vill bara skaka mig själv och skrika: VÄX UPP för faen!

Som ett stort, svart hål som måste fyllas.
Med vad som helst.
Men hur gör man det?
Varför har jag inte lärt mig hur man gör det?
Varför är jag fortfarande 5 år och försöker få min mamma och pappa att älska mig?
Är inte jag värd att älska?

Och allt jag vill är att någon håller om mig och säger att allt kommer att bli bra.

Samtidigt som jag slår vilt omkring mig för att ingen ska komma för nära.
Taggar utåt, taggar inåt.

Snälla ljug för mig?
Snälla ta hand om mig?

Speciellt nu när jag inte förtjänar det.
HJÄLP!

Har fått ett antal vansinnesutbrott den senaste tiden.
Allt är så fruktansvärt irriterande!!!
Känner hur det kokar i blodet på mig.
Vill. Ha. En. Boxboll.

Beror förmodligen på min nertrappning + att jag verkligen inte borde vistas bland folk när jag är hungrig...

Men har inte gråtit ordentligt än i alla fall, så lite ljus är det på himlen. Blev äckligt känslosam när jag såg programmet "Ondska" på tv3. Det handlade om psykopater och jag kände som om jag skulle gå av på mitten. Hade hjärtklappning hela kvällen.  Hur kan det finnas så mycket hemska saker som händer? Usch. Men det var inte ett psykbryt, utan normal gråtmildhet.
Jippie! Ett steg framåt. 
Hmm.

I morgon är det föreläsning och sen packar jag väskan och åker till Ludvika.
Tänkte plåga Thomas lite med min nertrappning, han är nog ganska less på mig just nu...