slurp
Jag kommer att äta ihjäl mig på nya mums-mums med jordgubbssmak. Det är så gott att jag inte finner några ord! Smakar vårigt, glassigt, geggigt och helt enkelt underbart ;)
Har köpt två paket idag. Hoppas dom räcker över helgen i alla fall.
Och inte blir jag fet heller, bara 80 kcal per mumsis! För det är väl lite hoppas jag? Har aldrig varit speciellt bra på att räkna kalorier.
Tydligen kan man frysa in dom också, men det har jag inte prövat.
Mmmmmm.
blondiner blondiner blondiner
Die, BARBIE, Die!!!
Har nog kommit på att jag kanske är lite lite avundsjuk ändå. Jag vill ju också ha råd att se bra ut. Det är ju inte mitt fel att jag inte har rika föräldrar som köper designerväskor åt mig. Det är inte mitt fel att studielånet är så lågt att jag gråter varje gång jag betalar räkningar och därför inte har köpt någonting åt mig själv sedan november. Men det känns ju lite orättvist. Som när man var liten och alla hade championtröjor och adidasbyxor. Då hade jag second hand kläder och kläder som mammas kompisars barn haft före mig. Allt var halvdant och lappat och fult. Sedan dess har jag svurit på att aldrig ha second hand på mig, men köpte ett par skor på myrorna förut så jag har väl ruckat lite på det.
Faktum är att min klass är som mellanstadiet/högstadiet light.
Det är bara dom blonda och snygga som har rätt att existera. Prata, kasta med håret och blinka dumt med ögonfransarna. Det är inte credit att vara smart, utan snarare att supa mycket och hångla mycket och ha snygga skor. Som en kille i min klass sa till en tjej som inte följer normen: "går du verkligen i vår klass? jag har aldrig sett dig förut". Vilket verkligen visar att han bara ser dom som existerar dvs. blondinerna.
Och det känns så fel att jag måste stå ut med det här i tre år bara för att jag vill plugga. En evighetslång tävling om vem som är snyggast och smalast.
Som min guru Oprah brukar säga: ilska är maskerad rädsla.
Alltså är jag rädd att inte duga om jag inte är som dom.
Men samtidigt är jag ju glad att jag är jag och inte som alla andra.
träna?
Haha, klockrent or what?
Jag hjärta Nemi.
vååååååååååååååååååååååååååååååår!
Sol. Fågerkvitter på morgonen. Varmt.
Blondinerna får för sig att minikjol är en jättebra idé (jo, jag såg en redan förra veckan!)
Älska våren!!!!
Snälla säg att vintern inte kommer tillbaka nu?
Och snälla, alla tråkiga fashionistor. Sluta använda grått nu? Speciellt i kombination med svart och "trendiga" stövletter och skärp i midjan. Booring.
Släng på er lite knallrött eller rosa, åtminstone för att göra mig glad ;)
Woho.
elaka morsor?
Kunde inte låta bli att tjuvlyssna, som vanligt.
Det sägs att det är en dålig ovana, men hur låter man bli? ;)
Mamma och mormor sitter och pratar om barnuppfostan. Som de, såklart, är experter på. Tydligen har de en gemensam bekant som har problem med sin bäbis. Som de uttryckte det: "skriker ungen hela tiden" och hon kan "inte få någonting gjort". Och dessutom var det hennes första bäbis och enligt experterna förstår förstagångsfödare och personer utan barn ingenting. I alla fall så hade den här personen löst sitt problem genom att ha bäbisen i en sele på magen, för att den blev lugnare om den fick vara nära mamma. Mamma och mormor tycker att det är idiotiskt och, jag citerar mormor: "det är väl bara att låta ungen skrika?". Sen kommer ett instämmande från mamma: "ja, hon kan ju börja med att låta den skrika 5 minuter och sedan trappa upp. ungen måste lära sig".
What?
Okey, jag är inte mamma. Så jag har väl ingen rätt att yttra mig.
Skriker inte små barn för att de behöver någonting? Mat, byta blöja, kärlek? Eller att de har ont någonstans. Vad är det den här mamman måste göra som är sååååå viktigt? Städa? Laga mat? Plugga? Prata i telefon? Titta på teve? Allt detta kan väl göras med en sele på magen? Kanske inte laga mat då, men det är ju en sådan liten stund av dagen man gör det. Eller har jag fel?
Jag har ju läst lite barnpsykologi när jag var i Umeå. Och enligt min fina bok så går alla barn igenom olika stadier i livet. Det första stadiet är ganska traumatiskt för barnet , att vara i den riktiga världen. Det är van att vara när mamman och höra hennes hjärtslag, och därför är det väldigt viktigt att visa att man finns där. Att man är en trygg punkt i barnets liv, som går att lita på. Om man inte gör det kan barnet bli ännu jobbigare, bara för att få uppmärksamhet. Eller helt apatiskt för att det inte får tillräckligt med kroppskontakt. Herregud, barn på barnhem har dött för att de inte får kroppskontakt. Det är lika viktigt som mat och allt annat.
Och vem kallar ett barn för "ungen"? Det låter föraktfullt, som om den här stackars mamman har fått en otäck sjukdom eller någonting.
Och resten av tiden satt de och klagade på den stackars lillkillen de fikade med.
"Sitt still!" Han skruvade sig lite på stolen. Så hemskt.
"Så där gör vi INTE" Han bubblade lite i saften. Så hemskt.
"Sluta kladda!" Åh nej, killen ålder 4-5 år kladdar. Så hemskt.
Tror kärringarna behövde lite bitch-slappar.
Ibland blir man irriterad.
dagens bästa!
Hade sovit dåligt, oroat mig och mådde illa när jag framförde det. Läste liiiiite för mycket innantill och stakade mig en gång. Men på det stora hela så var det ganska lugnt, tror jag.
Det sensationella är att en av tanterna kom fram efteråt och tog tag i mig och sa att jag gjorde ett jättebra framträdande. Jag? Moi?
Så nu tänker jag bara jäsa och tycka att jag är duktig.
Aj äm tha gräjtest.
grå söndag
Jag har ju mått bra ett tag nu. Har nog mått bättre de senaste två åren än jag har gjort i hela mitt liv. Men idag är det inte en bra dag.
Jag hade teven på samtidigt som jag diskade. Det var ett program på femman som handlade om handikappade barn. En av mammorna i programmet var så oerhört självisk att jag började gråta. Inte den vanliga, känslosamma gråten som jag brukar få när jag ser sorgliga saker på teve, utan en hysterisk gråt. En sån där som sliter och river långt in i hjärteroten. Jag har också börjat drömma mardrömmar igen. Alla handlar om att min yngsta bror är en baby igen (han är 9 nu...) och att jag måste rädda honom. Det är lite olika vad jag ska rädda honom från, men känslan är alltid densamma. Det är mitt fel om det händer honom någonting.
Plötsligt har jag kommit på det. Varför jag har mått dåligt och varför det kommer tillbaka hela tiden.
Det är skuld och skam. Eftersom allt är mitt fel.
Jag har alltid trott att jag är arg på min mamma.
Men jag är egentligen arg på mig själv.
Det är ju mitt fel.
Jag önskar att jag hade gjort någonting. Jag önskar att jag hade brytt mig mer om min bror (18 år nu..), istället för att vara svartsjuk på att han fick all uppmärksamhet. Jag vet, jag har gjort hans frukost och följt honom till skolan, men jag har nog aldrig sagt ett snällt ord till honom. Mest av allt slogs vi och önskade att den andra personen skulle försvinna från jordens yta. Jag önskar att jag inte hade haft så bråttom att flytta hemifrån, att jag hade sett till att reda upp min disfunktionella familj först. Jag önskar att jag hade ringt socialen eller pratat med en vuxen, så att vi kunde ha blivit placerade på ett bättre ställe. Nu är det för sent. Nu är vi alla skadade för livet. Och det är mitt fel.
Tidigare bestämde jag mig för att vara mer självisk och inte umgås med människor som får mig att må dåligt. Vilket ledde till att jag i princip inte pratar med min ena bror och min mamma längre. Den enda kontakt jag har med dem är att jag kallpratar om jag måste vistas i deras närhet. Så kan man inte göra, säga upp kontakten med sin familj är ju hemskt! Det är ju jag som ska ta hand om dom och se till att alla mår bra! Hur kunde jag göra så, hur kunde jag vara en så hemsk människa?
Vad spelar det för roll om jag mår dåligt?
Så länge jag kan få andra människor att må bra.
När jag var liten och satt på mitt rum och var olycklig tänkte jag alltid: "När jag blir stor ska jag bli lycklig". Och det var det som fick mig att kämpa mig igenom varje dag. Det var ljuset i tunnel, det var dit jag skulle nå när jag var färdig. Det är ganska smärtsamt att inse att jag aldrig blir färdig, att hela mitt liv kommer att se ut så här.
the gympa experience
Idag är man öm och stel och trött. Inte alls så mycket träningsvärk som jag trodde, utan en ganska lagom ömhet. Men har trots det mest lust att krypa ner i sängen, äta någonting flottigt och sova alternativt titta på tjockisar på "du är vad du äter". Ingenting ger så bra självförtroende som "du är vad du äter". Man kan peka, skratta och klappa sig själv på magen och tänka: "Vilken tjockis, jag är nog smal ändå" (Jag vet, jag är OND!).
Gymmet var inget gym utan en gammal, hederlig gympasal. Ni vet med plintar, ribbstolar och basketkorgar upphissade i taket. Och sen ett grönt gummigolv med onödigt många linjer på som man kan ge riktigt hemska brännmärken om man trillar. Snacka om flashbacks! Livet verkar gå i cirklar på något konstigt sätt. Allt är precis likadant som när man var liten, förutom att man kan dricka sprit och köra bil och ha sex.
Trots det, gick det bättre än förväntat. De enda tabbarna var att jag var konstant i otakt, råkade klappa med händerna när INGEN annan gjorde det (så att alla tittade på mig, givetvis!), svettades som en gris, vevade med en arm farligt nära en stackars tjej som stod för nära och andades pipigt och tungt (glömde astmasprayen...). Men jag gjorde situps, armhävningar och sprang som en galning. Så vad gör det om hundra år. Jag ska bli stark! Mitt mål är att vinna över Thomas när vi slåss. Bara en gång. Så att jag kan kittla honom tills han kissar på sig. Mohahahahaha (Jag vet, jag är OND!).
uargh
Idag börjar träningen! Äntligen!
Jag ska bli frisk och snygg.
Eller?
Jag tänkte att jag bara skulle slänga på mig kläderna och gå dit.
Men så kom jag på att... jag måste ju raka benen!
Mina fina, nya, svarta, nikebrallor slutar under knät. Vilket är snyggt, skönt, men opraktiskt. Speciellt när man har ben som är vita, håriga, fnasiga, sladdriga och fulla med blåmärken.
Blääh.
Och då kom jag också på varför jag egentligen inte gillar att träna. Det påminner för mycket om skolgympa. Snyggast vinner! Snyggast naken (in med magen, ut med brösten!), snyggast träningskläder, snyggast muskler, snyggast moves osv. Hur faen ser man snygg ut när man ska träna för första gången på 7 år?
Jag kommer se ut som en galen flodhäst.
Jag vill inte.
Men istället för att hyperventilera ska jag kämpa mig dit, och kämpa mig igenom passet och inse att det inte är så farligt egentligen. Och se någons valkar och bli skadeglad. Hoppas jag.