SNÖ
Bara några centimeter, men ändå. Älskade snö.
Lite mer i Sälen hoppas jag?
Snart är det dags för lite hockey också. Färjestad - Brynäs, om jag inte minns fel. Ska bli kul :)
Igår skrev jag ett väldigt känslomässigt inlägg. Tänker nog inte publicera det här, för det blev lite väl privat. Mycket ilska och sorg, mer än jag trodde att jag kände faktiskt. Blev en del tårar och ångest igår vilket får mig att inse att jag kanske inte har kommit så långt i år som jag trodde...
Men det här är ungefär vad jag skrev, har censurerat bort det värsta:
Är det tillåtet att säga upp kontakten med sin mamma?
Jag gjorde ett val förra året när jag mådde som sämst: att sluta umgås med människor som får mig att må dåligt. Det var nödvändigt just då eftersom jag kände mig nertyngd av hela världens bekymmer och mådde för psykiskt dåligt för att kunna ta hand om andra människor. Meningen var också att jag inte skulle få skuldkänslor för detta, men hur gör man? Mammor är ju expert på skuldkänslor. Känslomässig manipulering är vad det är, men frågan kvarstår ju eftersom det inte anses vara normalt att inte vilja umgås, prata med eller bry sig om sin egen mamma....
Jag orkar inte ta konflikten, för bara åsynen av henne får mig att darra av skräck. Min psykoterapeut tyckte att vi borde gå i familjeterapi, men jag vet att hon aldrig skulle erkänna att hon gjort någonting fel. Har aldrig hört min mamma säga förlåt till någon någonsin. Och har sett henne gråta totalt två gånger under 22 år. Kall som sten, fruktansvärt skrämmande. Har försökt ignorera henne, men jag vill ju träffa mina lillebröder till jul så då måste man ju ringa. Och då får man: Dig ser man ju aldrig till! Du hör aldrig av dig! Varför har du inte hälsat på din bror? Du måste hälsa på din bror! Farmor Stina är här nu, du måste komma hit för det kan vara sista gången du ser henne!
Och i normala fall är jag ganska bra på att skaka av mig, men det hon säger nyper sig fast som nålar i hjärtat och får mig att totalt bryta ihop.
Kan du inte berätta hur du känner?
Åh Malin. Din mamma låter precis som min pappa. Shit det är precis samma sak. Egentligen är han mest dålig för mig och om jag inte kände honom skulle det vara ett skämt att umgås med honom, men det är ju lillsystern min. Klara är fem år och jag älskar henne så mycket. Jag kan inte säga upp kontakten med henne liksom. Och jag kan inte heller konfrontera pappa och säga allt som han har gjort för jag blir livrädd bara av att tänka på det. Dessutom är han så stolt, svårt att tro att han skulle ha nog med självinsikt för att förstå vad jag vill säga. En sån där som aldrig ifrågasätter sig själv.
Vad gör man? Fy fan.
Htiawe: Hmm.. nej, det är just det jag inte kan. Om jag kunde det, vore allting så mycket lättare.
Emma: Ja, jag önskar att jag hade ett svar på vad man kan göra men det är just det jag inte har...
Önskar bara att jag slapp vara arg. Om hon bara hade lite självinsikt eller förstod eller lyssnade så skulle det kanske gå att umgås med henne, men.. Äsch, man får ignorera dom bäst det går helt enkelt. Hittar inget bättre svar just nu.
Ja. Jag hoppas det blir bättre ju äldre man blir. Kanske man lyckas bli stark nog nån gång.
kram
hemligheten tror jag är att liksom förstå i hjärtat att det där är hans/hennes problem, inte mitt. och slå ifrån sig. men det kan ju ta hundra år att lära sig också.