aj aj ont
Jag skulle sätta ner foten för att hjälpa till att bromsa. Min cykelbroms är nämligen väldigt kass. Men eftersom jag hade sandaler på mig så fick jag inte fäste så foten fortsatte framåt i full fart. Detta gör att jag tippar och får hela cykeln över mig. Vet inte om detta förklarar hur jag ramlade, men det måste ha sett fruktansvärt roligt ut i alla fall. Som det alltid gör när man gör illa sig.
Jag ramlade med ryggen först, vilket gjorde att jag fick hela min tyngd samt cykelns tyngd över mig. Knät fick sig en smäll. Och styret drämde rakt in i kroppens känsligaste ställe. I vanliga fall är det väl trevligt att man är känslig där. Men just då var det inte alls kul att drämma in ett cykelstyre in i 546974576 känselnerver. Observera att detta ställe är 2 gånger känsligare än mannens ***, så för er manliga läsare tänk tanken cykelstyre på den delen istället så förstår ni.
Smärtan!
Jag skrek högt: "HELWETTES JEVLA SKIT FITTA FAAAAN!". Borstade av knät och kastade mig upp på cykeln igen. Alternativet hade varit att ligga kvar och kvida och gråta i fosterställning, men jag tyckte att jag hade skämt ut mig tillräckligt den dagen. Så jag tog den manliga sättet istället, svära som en borstbindare. (Note: Nu när jag tänker efter så svär jag betydligt mer än Thomas? Betyder det att jag är manligare eller bara har ett mer begränsat ordförråd eller är mer impusliv? Skärpning)
Så nu har jag blåmärken och skrapsår överallt. Blåmärkena är nog de värsta jag sett hittils på min kropp, de är mer svarta än blålila. Trodde inte ens att blåmärken kunde vara svarta. Usch.
Efter att ha trillat på cykeln som en annan barnunge så kom jag att tänka på, just det, barndomen. Jag är en ganska klantig och okoordinerad människa, det har jag alltid varit. Jag är, som mamma brukade säga, smidig som ett kylskåp. När jag precis hade lärt mig cykla åkte jag runt mycket på innergården där jag bodde. Där fanns det en lekborg med lite asfaltering runt som man kunde åka runt på. Jag minns att jag trillade kanske 10 gånger varje gång jag cyklade. Men det gjorde aldrig speciellt ont. Man hade alltid skrapsår och blåmärken, men so what?
Men nu gör det ont så ont. Man blir riktigt ynklig. Vill krypa ihop i fosterställning och äta godis och titta på Thomas med hundögon och säga: "Ta haaaand om mig?".