M a l i n

I tisdags kom han hem!
Jag hade längtat och längtat och längtat. Längtat. Längtat.
Jag var helt exalterad över att få träffa min pojkvän, som jag annars ser varje dag. Men efter en veckas frånvaro kändes det som om drömprinsen var på väg hem till mig.

Men jag skulle träffa min syster och far.  Om jag har sagt att jag ska göra någonting så gör jag det. Alltid. Och jag hade lovat innan jag visste att älsklingen skulle komma hem på tisdagen. Då tyckte han att det var okey om han spelade lite sällskapsspel med vännerna, eftersom jag ändå inte skulle vara hemma. Det tyckte jag också var okey, men vi kom överens om att det inte skulle bli för sent så att vi kunde ses. 

Jag kom hem 23:00. 
Väntade snällt vid teven, men somnade ifrån den ca: 00:00.
Vaknade till i soffan ca: 01:00 och zombievandrar till sängen för att somna om.
Vaknar med ett ryck ca: 03:00 och får panik. Sängen är tom! Varför är den tom? Varför??!! Ringer genast min pojkvän och ger honom en utskällning för att han är sen. Arg. Men somnar om.
Vaknar med ett ryck ca: 04:00. Ilsken.
Vaknar med ett ryck när dörren smäller igen ca: 05:00. Förbannad.
Känner det välbekanta "kokandet i ådrorna" som jag tror bara jag får när jag är riktigt arg. Jag blir arg så att det känns som att jag ska explodera. Som tur var har jag en spärr som gör att jag inte slår folk, men vissa föremål har fått stryk när jag är så arg. Oftast är det telefoner. Först tänker jag kväva ilskan och kanske ta upp det lite sakligt senare. Som jag har hört att vuxna människor brukar göra. Man ska prata om det i lugn ton, inte anklaga varandra osv osv. Men jag kan förstås inte hålla mig utan gastar fram varför jag är arg. Jag får ett litet ynkligt "förlåt" till svar och att "tiden rann iväg utan att jag märkte det". Och så blir jag en punkterad ballong. Pyyys. Så är jag inte arg längre. Det går över lika fort som det anföll mig. IdiotMalin ligger hemma och är arg för att hennes pojkvän umgås med vänner och har roligt.

Plötsligt är jag jättejättekär igen och vill mysa.
Mmmm. 
Censur censur.

Idag har jag gått omkring i något slags "lyckorus" och tyckt att allt är så underbart gulligulligt och bra. Jag har sett fram emot helgen eftersom vi ska på Maja&Fredriks bröllop. Jag har sett fram emot nästa vecka som skulle bli "Min och Thomas" vecka. Den enda veckan vi skulle ha ledigt tillsammans innan han börjar jobba igen. Då säger min far följande: "Det kanske är lika bra att du jobbar nästa vecka också".
Arg. Igen. 

Snart ska man åka tillbaka till Karlstad och det är knappt att man har hunnit umgåtts med pojkvännen, grillat, badat, solat, festat på hela sommaren. Den här sommaren suger ***.

Den här veckan har varit någon slags känslomässig berg och dalbana och det blir inte bättre av att det är mensveckan också. Eller är det just därför jag är så förbannad? Eller är jag bara en förbannad bitch konstant?
Hmmm.   

Veckans värsta: Bråk med Thomas. Utebliven semester. Dåligt jevla väder. Matsvull. Fantasier om att Thomas är omgiven av blekta plastblondiner som jag vill döda. Vardagsångest.    

Veckans bästa: Resa i november betald av papsen! Thomas kom hem! Gratislunchat med syster och farfar.  Gratislunchat med papsen och Gry. (Hmm. Är min släkt för bra för att vara sann? Ja!) Matsvull.