prestationsångest
Jag har ett litet problem som har förföljt mig hela livet.
Jag vill vara perfekt.
Jag vill ha ett "desperate housewife hus". Ni vet ett hus som är kliniskt rent (utan att någon verkar ägna sin dyrbara tid med att städa), med den senaste inredningen, en grön vacker trädgård utanför och med mig som en perfekt liten housewife.
Men jag bor i Thomas lägenhet nu i sommar. Det är en skabbig hyreslägenhet med fuktskador i badrummet, krångel med avloppsröret i köket, skräp och damm och ingrodd skit överallt samt mängder av kläder, papper och annat som inte är där det ska vara. Matrester. Ångest.
Jag vågar inte bjuda hem någon eftersom jag skäms. När ringklockan ringer börjar jag hyperventilera. Tänk om det är någon som vill hälsa på? Ångest.
Jag mår illa varje gång jag går innanför dörren. Huvudet bara snurrar. Jag får lust att skälla och kasta saker omkring mej, men vem ska jag skälla på? Mig själv? Det är ju bara att jag städar kan man tycka, men inte ens det kan jag tvinga mig själv att göra. Jag är alltså en lat pendant, vilket är en mycket idiotisk kombination.
Varje dag på jobbet sitter jag och längtar, längtar efter att komma hem. Sen när jag kommer hem kan jag inte njuta av det eftersom jag bara ser allt som måste göras och som blir mer och mer varje dag. Tvätta, städa, sortera, slänga, pynta, plocka ur diskmaskinen, skölja av tallrikar, plocka i diskmaskinen, köra igång diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen igen, duka fram, laga mat, duka av, skölja av tallrikar, plocka i diskmaskinen osv osv osv. Till slut är det så mycket att jag måste sätta mig ner en hel dag, eller helg och göra allting. Och då är det ju ännu svårare att göra det. Så det blir en ond cirkel. Det blir bara mer och mer och mer och mer....
Och det är inte bara hemmet, även om det är mitt största problem just nu.
Kläder. Skor. Naglar. Hår. Smink.
Jobb. Utbildning. Umgås med vänner.
Hur ska jag bete mig? När ska jag hinna? Vad ska jag göra?
På grund av tidsbrist och allmän ångest har jag slutat bry mig om utseende och vänner samt lägenheten. Så jag försöker vara en bra jobbmänniska och flickvän och resten får förfalla.
Men förfallet ger mig ångest.
Måste nog täcka över alla speglar i lägenheten och sätta på mig skygglappar så jag slipper se skräpet.
Då är problemet löst.
Sen är samhället så imagefixerat, och det gör inte saken bättre. När fick du en komplimang senast? Som inte hade med ytan att göra? Om man köper nya kläder eller skor, klipper håret, köpet någonting nytt till lägenheten får man genast en komplimang. Man blir sedd och kan känna att "vad jag är duktig och bra". Uppmärksamhet är underbart. Men de inre egenskaperna då? De verkar gå alla spårlöst förbi. Om man inte är fyllesentimental och grinar fram ett "jag ääääälskar dig" till en avlägsen kompis.
Fy faen.