blondiner blondiner blondiner
Ibland får jag lust att gå fram till vissa tjejer i min klass och ruska om dom. Skaka dom upp och ner tills deras små perfekta frisyrer blir trassliga och deras små söta assocearer flyger åt alla håll.
Die, BARBIE, Die!!!
Har nog kommit på att jag kanske är lite lite avundsjuk ändå. Jag vill ju också ha råd att se bra ut. Det är ju inte mitt fel att jag inte har rika föräldrar som köper designerväskor åt mig. Det är inte mitt fel att studielånet är så lågt att jag gråter varje gång jag betalar räkningar och därför inte har köpt någonting åt mig själv sedan november. Men det känns ju lite orättvist. Som när man var liten och alla hade championtröjor och adidasbyxor. Då hade jag second hand kläder och kläder som mammas kompisars barn haft före mig. Allt var halvdant och lappat och fult. Sedan dess har jag svurit på att aldrig ha second hand på mig, men köpte ett par skor på myrorna förut så jag har väl ruckat lite på det.
Faktum är att min klass är som mellanstadiet/högstadiet light.
Det är bara dom blonda och snygga som har rätt att existera. Prata, kasta med håret och blinka dumt med ögonfransarna. Det är inte credit att vara smart, utan snarare att supa mycket och hångla mycket och ha snygga skor. Som en kille i min klass sa till en tjej som inte följer normen: "går du verkligen i vår klass? jag har aldrig sett dig förut". Vilket verkligen visar att han bara ser dom som existerar dvs. blondinerna.
Och det känns så fel att jag måste stå ut med det här i tre år bara för att jag vill plugga. En evighetslång tävling om vem som är snyggast och smalast.
Som min guru Oprah brukar säga: ilska är maskerad rädsla.
Alltså är jag rädd att inte duga om jag inte är som dom.
Men samtidigt är jag ju glad att jag är jag och inte som alla andra.
Die, BARBIE, Die!!!
Har nog kommit på att jag kanske är lite lite avundsjuk ändå. Jag vill ju också ha råd att se bra ut. Det är ju inte mitt fel att jag inte har rika föräldrar som köper designerväskor åt mig. Det är inte mitt fel att studielånet är så lågt att jag gråter varje gång jag betalar räkningar och därför inte har köpt någonting åt mig själv sedan november. Men det känns ju lite orättvist. Som när man var liten och alla hade championtröjor och adidasbyxor. Då hade jag second hand kläder och kläder som mammas kompisars barn haft före mig. Allt var halvdant och lappat och fult. Sedan dess har jag svurit på att aldrig ha second hand på mig, men köpte ett par skor på myrorna förut så jag har väl ruckat lite på det.
Faktum är att min klass är som mellanstadiet/högstadiet light.
Det är bara dom blonda och snygga som har rätt att existera. Prata, kasta med håret och blinka dumt med ögonfransarna. Det är inte credit att vara smart, utan snarare att supa mycket och hångla mycket och ha snygga skor. Som en kille i min klass sa till en tjej som inte följer normen: "går du verkligen i vår klass? jag har aldrig sett dig förut". Vilket verkligen visar att han bara ser dom som existerar dvs. blondinerna.
Och det känns så fel att jag måste stå ut med det här i tre år bara för att jag vill plugga. En evighetslång tävling om vem som är snyggast och smalast.
Som min guru Oprah brukar säga: ilska är maskerad rädsla.
Alltså är jag rädd att inte duga om jag inte är som dom.
Men samtidigt är jag ju glad att jag är jag och inte som alla andra.
Kommentarer
Postat av: åsa
.. men vem kommer lyckas med jobbet sen när utbildningen är klar och det inte är kasta med håret som gäller längre? fast det funkar inte alltid att tänka så, jag vet.. men kram i alla fall!
Postat av: Malin
Tyvärr finns det alltid folk som går igenom hela livet och klarar sig på sånt där. Det stör mig! Vi får hålla tummarna för att det inte håller i längden ;) Men det känns ju ändå, nu, eftersom jag är så jevla avundsjuk.
Trackback