elaka morsor?
Kunde inte låta bli att tjuvlyssna, som vanligt.
Det sägs att det är en dålig ovana, men hur låter man bli? ;)
Mamma och mormor sitter och pratar om barnuppfostan. Som de, såklart, är experter på. Tydligen har de en gemensam bekant som har problem med sin bäbis. Som de uttryckte det: "skriker ungen hela tiden" och hon kan "inte få någonting gjort". Och dessutom var det hennes första bäbis och enligt experterna förstår förstagångsfödare och personer utan barn ingenting. I alla fall så hade den här personen löst sitt problem genom att ha bäbisen i en sele på magen, för att den blev lugnare om den fick vara nära mamma. Mamma och mormor tycker att det är idiotiskt och, jag citerar mormor: "det är väl bara att låta ungen skrika?". Sen kommer ett instämmande från mamma: "ja, hon kan ju börja med att låta den skrika 5 minuter och sedan trappa upp. ungen måste lära sig".
What?
Okey, jag är inte mamma. Så jag har väl ingen rätt att yttra mig.
Skriker inte små barn för att de behöver någonting? Mat, byta blöja, kärlek? Eller att de har ont någonstans. Vad är det den här mamman måste göra som är sååååå viktigt? Städa? Laga mat? Plugga? Prata i telefon? Titta på teve? Allt detta kan väl göras med en sele på magen? Kanske inte laga mat då, men det är ju en sådan liten stund av dagen man gör det. Eller har jag fel?
Jag har ju läst lite barnpsykologi när jag var i Umeå. Och enligt min fina bok så går alla barn igenom olika stadier i livet. Det första stadiet är ganska traumatiskt för barnet , att vara i den riktiga världen. Det är van att vara när mamman och höra hennes hjärtslag, och därför är det väldigt viktigt att visa att man finns där. Att man är en trygg punkt i barnets liv, som går att lita på. Om man inte gör det kan barnet bli ännu jobbigare, bara för att få uppmärksamhet. Eller helt apatiskt för att det inte får tillräckligt med kroppskontakt. Herregud, barn på barnhem har dött för att de inte får kroppskontakt. Det är lika viktigt som mat och allt annat.
Och vem kallar ett barn för "ungen"? Det låter föraktfullt, som om den här stackars mamman har fått en otäck sjukdom eller någonting.
Och resten av tiden satt de och klagade på den stackars lillkillen de fikade med.
"Sitt still!" Han skruvade sig lite på stolen. Så hemskt.
"Så där gör vi INTE" Han bubblade lite i saften. Så hemskt.
"Sluta kladda!" Åh nej, killen ålder 4-5 år kladdar. Så hemskt.
Tror kärringarna behövde lite bitch-slappar.
Ibland blir man irriterad.
alltså, det finns ju en gammal myt om det där ju, att man måste lära sina barn att inte skrika, så man ska låta dem skrika tills de blir tysta och tillslut har det lärt sig att det inte spelar någon roll att skrika och så håller de tyst. och det ska tydligen vara bra... alltså fyfan! jag har hört det flera gånger, läst om det i böcker och på sociologin. en sak är säker: jag kommer bli en selmorsa. det känns skönt att det där gamla släktet som tror på skrikträningen faktiskt börjar dö ut lite långsamt.. även om det känns som att det går lite f ö r långsamt när man tänker på alla skadade bebisar.. ;_;
Ja, men tänk om barnet ligger där och skriker för att det har ont eller någonting? Och du ignorerar det tills det dör? Jag förstår inte riktigt vad det skulle göra för nytta att låta bäbisen skrika... men å andra sidan kommer jag nog bli en sådan där som gosar med dom hela dagarna istället ;)
Hurra för selmorsorna!