M a l i n

Jag har ju mått bra ett tag nu. Har nog mått bättre de senaste två åren än jag har gjort i hela mitt liv. Men idag är det inte en bra dag.

Jag hade teven på samtidigt som jag diskade. Det var ett program på femman som handlade om handikappade barn. En av mammorna i programmet var så oerhört självisk att jag började gråta. Inte den vanliga, känslosamma gråten som jag brukar få när jag ser sorgliga saker på teve, utan en hysterisk gråt. En sån där som sliter och river långt in i hjärteroten. Jag har också börjat drömma mardrömmar igen. Alla handlar om att min yngsta bror är en baby igen (han är 9 nu...) och att jag måste rädda honom. Det är lite olika vad jag ska rädda honom från, men känslan är alltid densamma. Det är mitt fel om det händer honom någonting.

Plötsligt har jag kommit på det. Varför jag har mått dåligt och varför det kommer tillbaka hela tiden.
Det är skuld och skam. Eftersom allt är mitt fel.
Jag har alltid trott att jag är arg på min mamma.
Men jag är egentligen arg på mig själv.
Det är ju mitt fel.

Jag önskar att jag hade gjort någonting. Jag önskar att jag hade brytt mig mer om min bror (18 år nu..), istället för att vara svartsjuk på att han fick all uppmärksamhet. Jag vet, jag har gjort hans frukost och följt honom till skolan, men jag har nog aldrig sagt ett snällt ord till honom. Mest av allt slogs vi och önskade att den andra personen skulle försvinna från jordens yta. Jag önskar att jag inte hade haft så bråttom att flytta hemifrån, att jag hade sett till att reda upp min disfunktionella familj först. Jag önskar att jag hade ringt socialen eller pratat med en vuxen, så att vi kunde ha blivit placerade på ett bättre ställe. Nu är det för sent. Nu är vi alla skadade för livet. Och det är mitt fel.

Tidigare bestämde jag mig för att vara mer självisk och inte umgås med människor som får mig att må dåligt. Vilket ledde till att jag i princip inte pratar med min ena bror och min mamma längre. Den enda kontakt jag har med dem är att jag kallpratar om jag måste vistas i deras närhet. Så kan man inte göra, säga upp kontakten med sin familj är ju hemskt! Det är ju jag som ska ta hand om dom och se till att alla mår bra! Hur kunde jag göra så, hur kunde jag vara en så hemsk människa?
Vad spelar det för roll om jag mår dåligt?
Så länge jag kan få andra människor att må bra.

När jag var liten och satt på mitt rum och var olycklig tänkte jag alltid: "När jag blir stor ska jag bli lycklig". Och det var det som fick mig att kämpa mig igenom varje dag. Det var ljuset i tunnel, det var dit jag skulle nå när jag var färdig. Det är ganska smärtsamt att inse att jag aldrig blir färdig, att hela mitt liv kommer att se ut så här.